biebersplace

Hej!

Har inte uppdaterat på mer än 2 månader, riktigt pinsamt... Orkar inte förklara varför men jag är ledsen att det blivit så. På grund av det har antalet läsare sjunkigt rejält, vilket är väldigt tråkigt, men jag har mig själv att skylla på. Well, anyways, det var inte det jag skulle skriva om, utan det är detta kring novellskrivandet.

Jag har beslutat mig för att inte fortsätta på "Faith Hope And Love" på grund av olika skäl, utan istället börja skriva på en helt ny novell. Den nya novellen kommer förmodligen att heta "First step to forever", men inget är bestämt ännu.

Min design syns inte för tillfället p.g.a att Linnéa har raderat sin förra blogg, och därav har designen också raderats. Lite krångligt att förklara hur men det är i alla fall så det ligger till.

Eftersom att jag nu kommer att börja på en ny story, så kommer även en ny design komma upp inom kort. Vet inte när det blir, men det lär ni märka. Och snart kommer även en "presentation" på den nya novellen, så att ni kan läsa lite om vad den kommer att handla om, så jag hoppar verkligen att ni kommer att gilla den!

Det var allt för mig just nu, men sluta inte kolla in bloggen för som sagt så kommer jag att börja skriva på den nya novellen inom kort. Puss på er!

LÄMNA GÄRNA ÅSIKTER OM VAD NI TYCKER KRING DETTA!

Nu har min webmaster Linnéa fixat min design! Åh jag bara älskar den, såååååå snygg! Vad tycker ni om den? Do u like it? Kommentera gärna! Tack supermycket Linnéa, du är bäst! Checka hennes blogg:

"Samantha? Är du vaken? Det är dags att stiga upp nu om du ska hinna till skolan i tid."

Jag vaknade till lite smått av Jolines röst, gnuggade mig i ögonen och gäspade lite lätt.

"Åh vad bra att du är vaken. Jag har fixat lite frukost åt dig, sedan får du nog börja fixa dig inför idag, James kommer och hämtar upp dig vid 9." sa Joline med sin mjuka, vänliga röst. "Tack." svarade jag kort och log varmt mot henne.

Hon ställde ner en frukostbricka på mitt nattduksbord med två rostade mackor, en liten youghurt och ett glas juice. "Jag finns där nere om du behöver mig." sa hon innan hon försiktigt stängde igen dörren till mitt rum. Joline har sedan en längre tid varit lite utav min betjänt kan man säga. Hon har mörkblont, lockigt hår och isande blåa ögon, halvlång, smal. Man kunde säga att hon var lite som en extramamma för mig.

Jag sträckte på mig och satte mig upp i sängen. Jag tog upp min iPhone som legat på laddning under natten och kollade om jag hade fått något sms från exempelvis Megan, och jag hade rätt, det fanns nu ett sms i min inkorg som var från Megan.

Alla mina drömmar jag hade haft inatt hade helt varit åt andra håll än den stora händelsen som väntade idag och jag hade helt glömt bort att det var idag det blev sommarlov. Med ett nästan överdrivet stort leende på läpparna
knappade jag snabbt in ett svar.

Jag skickade iväg sms:et och la ifrån mig telefonen. Jag tog istället upp en utav de rostade mackorna och började äta. Under tiden satt jag och tänkte på allt jag skulle få vara med om i sommar, om alla konserter jag skulle ha, om alla galor jag skulle få vara med på, om allt som jag och Megan hade planerat att göra tillsammans.

När jag hade ätit upp frukosten var det dags för mig att ta en dusch. Jag tog med mig bh och trosor in till badrummet och sedan tog jag mig en varm, härlig morgondusch. Väl ute ur duschen grabbade jag tag i min rosa LV-handduk och torkade hela kroppen med och slutligen virade in mitt hår i. Jag satte på mig mina vita spets underkläder och gick sedan tillbaka till mitt rum.

Jag såg att Megan hade svarat på mitt sms och jag tog upp mobilen och läste sms:et.

Jag skrattade för mig själv medan jag läste sms:et, det kunde inte gå en hel dag utan att Meg nämnde Liam.
Själv satsade jag mer på Kyle... Eller Andrew. Heta som en varm sommardag!

Jag skickade iväg sms:et och la ifrån mig mobilen. Jag gick mot mitt sminkbord och satte på min locktång så att den skulle hinna bli varm till dess att jag skulle börja locka håret.

"Tack för skjutsen James" log jag stort mot honom innan jag drämde igen dörren till bilen.

Så fort jag klev ur bilen möttes jag utav flera paparazzis som var helt vilda med kamerorna, jag ställde mig och poserade lite, svarade på några frågor m.m.

Att det kom galna paparazzis osv. fram och ville prata med mig, ställa frågor, ta kort m.m. hade aldrig varit något problem för mig, jag var inte så pass känd, inte på det sättet i alla fall, och jag hade aldrig behövt någon form av livvakt eller liknande, vilket jag tyckte var väldigt skönt. Jag blev heller inte speciellt igen känd av många, det var klart att det var många om kände igen mig men det var inget alls jämfört med andra kändisar.

När alla paparazzis hade gått iväg så fixade jag till min vita avslutningsklänning lite snabbt innan jag kollade upp och kunde skymta Megan stå och vänta på mig vid utkanten av skolan.

Hon hade på sig en kort, vit klänning som slutade strax över rumpan. Till det bar hon ett par långa vita klackar och hon hade satt upp sitt bruna hår i en hög bulle med några lite lätt lockiga småslingor hängades precis framför öronen. Jag sprang försiktigt fram till henne så att jag inte skulle ramla omkull och stannade bara några centimeter framför henne.

"Sam, äntligen!" utbrast Megan i ett stort leende när hon fick syn på mig. Hon sträckte ut armarna stort och jag landade i hennes famn. "Meg!", halvskrek jag och drog ut på e:et. "Du fattar inte hur nervös jag är just nu." fortsatte jag och jag kunde nästan känna inombords att hon kände precis likadant som jag. Vi släppte taget om varandra och vi båda log, "Och du fattar inte hur nervös jag är just nu." pep Megan till på det där sättet som bara hon kunde.

Vi gick längs med korridorerna i skolan påväg till samlingssalen där alla vi i nionde klass skulle samlas. Jag tror knappt själv fattade att det var idag vi slutade 9:an, nästa år var det highschool som gällde.

Det första jag och Megan möttes av när vi satte foten in till samlingssalen var en stor svart tavla uppställd, på tavlan stod det "Let's have a great summer"¨med lite snirkliga bokstäver. Längs med rummets två långsidor stog det flera bord och stolar uppställda och i mitten av rummet stog det ett stort bort med en massa gott framdukat.

"Nej men så trevligt att ni kom!" hörde jag någon med pipig stämma säga precis bakom mig och kort där efter kände jag en hand på min axel. Jag röck till av beröringen, vände mig om och mötte Mrs. Lawer's ansikte. Hennes finniga ansikte såg ännu finnigare och rödare ut nu än i vanliga fall, och jag kunde skymta hennes tandställning bakom hennes stela leende. "Vad fina ni ser ut flickor" fortsatte hon samtidigt som jag kunde se hatet i hennes ögon. Mrs. Lawer hade aldrig tyckt om varken mig eller Megan, eller över huvud taget någon i vår skola. Hon var lite utav en sådan där barnhatare, som inte gillade barn men som låtsades att hon gjorde det. "Tack." svarade jag och Megan i kör och drog på oss varsitt fejk-leende.

När vi hade lyckats skaka av oss Mrs. Lawer så gick vi istället fram till Liam och Kyle som stod och hängde i ett hörn.

"Yo bro's" sa Kyle med sin hesa stämma när han fått syn på oss. "Tja!" svarade jag och Megan i kör och smålog lite. "Hey Liam", fortsatte Megan och gav honom en kram, "Hey Meg!" svarade han henne.

Medans Liam och Megan stod och pratade tog jag insiativet till en konversation med Kyle. "Så, vad händer efter skolan?" var det första som slank ur mig. "Det är strandfest nere vid Drevan ikväll," smålog Kyle och skrattade till innan han fortsatte, "Du kanske hänkar?" hans ljusblåa ögon glimmade till lite när han kollade på mig. "Sure! Vilken tid?", "Äsch, kom bara dit någon gång ikväll när du känner för det. Megan kanske också är på?" svarade han mig och kollade mot Megan som var fullt uppe i att prata med Liam. Hon märkte nu att både jag och Kyle kollade på henne och hon kollade tillbaka. "Vadå?", "Jo, det är fest nere vid Drevan ikväll", "Tänkte att du kanske ville hänka?" fortsatte jag. Hon såg lite fundersam ut innan hon svarade. "Lite osäkert, kanske måste vara hemma med lillbrorsan ikväll." Jag blev förvånad av Megans svar, det var inte likt henne att tacka nej till fest, det var alltid hon som blev kallad 'partyprissen'. Jag höjde lite på ena ögonbrynet och kollade in i hennes ögon, jag kunde skymta en glimt av bus i hennes ögon innan hon brast ut i ett skratt som varade i bara någon sekund. "Såklart jag kommer." flinade hon. "Awesome" log jag, Kyle och Liam i kör.

"Kan jag få lite tystnad, tack", det var Mr. Parker, vår rektor, som talade. "Jag skulle vilja att vi alla utbringar en skål för er elever, er lärare, för alla era år här på 'West Philadelphia School', för allt vi alla fått vara med om, tillsammans. Skål!"

Man kunde se och höra klingande glas och glas som höjdes upp i luften. Även jag höjde mitt. Kort därefter bad Mr. Parkingson oss alla att sjunga några sommmarlåtar som vi hade övat in några veckor tidigare. Alla fick gå upp och ställa sig på den lilla scenen som fanns längst bort i rummets kant. Nu fick även de föräldrar som ville komma in för att kolla på när vi sjöng. Varken mamma eller pappa skulle komma, båda hade för mycket på jobbet, och det här var ändå ingen "big deal", det var ju inte som att vi tränat inför något värdsmästerskap direkt utan det var bara något vi alltid gjorde. Dessutom så hade mamma och pappa varit med på varje skolavslutning jag haft sedan jag var 6 år, så det gjorde inget för mig att dom missade den här gången.

Man kunde nu höra applåder och jubel eka i rummet, alla föräldrar och lärare klappade händerna och visslade, log och skrattade, vissa grät till och med. Vi hade precis avslutat sista versen i låten "Sommartider". När alla vi elever hade kommit ner från scenen igen så gick istället Mr. Parker upp. Han började prata om alla år vi elever haft här på West Philadelphia School och läste upp några sommardikter, och efter det var allt i princip slut och alla applåderade.

När vi skulle lämna samlingssalen var det blandade känslor hos folk, vissa grät för att det var deras sista år på skolan och vissa var bara glada över att det precis blivit sommarlov. Själv fällde jag en och annan tår, jag sneglade åt Megan och jag kunde även se några tårar rinna ner för hennes kinder. Tänk att det här faktiskt var bland våra sista minuter här på skolan. På skolan där jag hade fått uppleva flest minnen, på skolan jag lärde mig någonting och samtidigt som jag hade kul, på skolan där jag lärde känna Megan, på skolan jag aldrig skulle glömma. WPS föralltid i mitt hjärta.